Bibelbabbel.

Ok, det här inlägget kanske bara är för bibel- eller smärtnördar. Om man nu kan vara smärtnörd, låter som att det var ett teoretiskt intresse.

Idag har jag varit i Lund, lämnat en bok på bibblan, drällt runt, träffat vän, och varit lite mer lösningsfokuserad än igår. Insett att jag läser mindre i Bibeln än jag egentligen vill för att den rent fysiskt är för tung. Jag måste sitta med den på ett bord eller i knät, och just så är nästan all kurslitteratur med, all läsa-tunga-böcker-tid går liksom till studierna. Ska jag alls läsa nåt sådär vanligt (inte lyssna på talbok) så får det vara något lätt. Inte tvunget innehållsmässigt, men fysiskt. Det funkar inte att sitta framåtböjd mer tid än jag gör.

Nåväl, hade sett en pocketbibel på Arkens hemsida, tänkte att den ju måste vara lättare och därför bättre. Fast så stod jag där i affären och vägde den i handen. Sådär jättelätt var den ju nu inte. Kände på några andra med. Svårt att veta hur mycket lättare den var än en del andra. Och inte stod det nån innehållsförteckning med vikt på de olika utgåvorna. Sen tillkommer ju det där problematiska i att tjocka pocketar sällan riktigt vill vara uppslagna, så det kan ta mer kraft att hålla dem öppna för att de vill vara stängda.

Drabbades av för mycket grubbel för att kunna bestämma mig, tänkte att jag får gå hem och googla så jag kan jämföra vikten på riktigt. Hittade en NT-utgåva som kändes snäll i handen och som bara kostade en tjuga, tänkte att den kan funka ett tag iaf, tills jag hittat nån hel Bibel som känns ok. NT-utgåvor som inte väger så mycket finns det ganska gott om. Denna väger 319 g, insåg jag när jag nu kommit hem och googlat. Det är rätt lagom. Problemet är bara att jag inte är nöjd med bara NT. Jag vill ha GT också. Och egentligen har jag inget jättebehov av att de tvunget ska vara i samma bok, eller ens hela GT i samma. Jag hade absolut kunnat tänka mig att köpa flera olika delar. Men det verkar inte som att man ger ut bara GT, iaf inte om det ska vara Bibel 2000-översättningen. Tycker det är rätt märkligt, speciellt med tanke på hur många NT-utgåvor det finns. Men man tycker kanske att såna som är svaga i händerna får använda talbok eller app, vad vet jag. Konstigt budskap iaf, som att GT inte är lika viktigt, eller ens särskilt viktigt.

Här kommer iaf en liten översikt av biblar utifrån vikt. Bilderna är lånade från Adlibris, Duvan och Libris förlag.


För att ha att jämföra med:

Helt vanlig pocket (överst i listan med pocketar hos Adlibris):

200 g

Helt vanlig Bibel: Bibeln konstskinn normal

986 g








Biblar som känns rätt lätta:

Slimline Bibeln ("Sveriges tunnaste Bibel")

520 g

Konfirmandutgåva Libris förlag

554 g

Konfabibeln, Argument förlag

715 g

Konfirmandbibeln 2.0

770 g

Pocketbibeln

536 g









Biblar som är definierade som små/petit/dyl:
(inte tvunget jättemycket mindre, skriver ut måtten. En normal pocket är ca 11 x 18 cm)

Bibeln duo soft röd liten

13,5 × 17,6 cm
654 g

Bibeln cartonage fiskmotiv liten

12,6 × 17,5 cm
666 g

Bibeln (Ung Petit)

8,8 x 12,2 cm
251 g

Bibeln (Soft Petit)

8,8 x 12,2 cm
235 g







Vad jag kom fram till med allt det här? Att det kan krävas en del googlande för att hitta information om vikt. Att jag önskar det stått på etiketten med priset. Att jag hade ganska rätt förut idag i affären, när jag tänkte att den gulorange konfabibeln inte vägde så mycket mer än pocketbibeln (och kändes som att den skulle vara mer skonsam att läsa på andra sätt). Och att det måste vara en rätt liten bibel om man ska ner till en vikt som egentligen känns ok. Att jag skulle vilja bläddra i den sista (soft petit), för att se om den känns läsbar trots att den är liten, fast att det nog är lönlöst att leta efter den eftersom det står att den är slut på förlaget.

Ja, och att det faktiskt förvånar mig att det inte finns nåt separat GT att köpa.

Trösklar att ta sig över (snubbla över).

Vet inte hur jag ska pussla ihop livet så det blir bra. Fick en del skrivet igår, och lite pluggat. Idag har jag bara pluggat jättelite, men tex bråkat med katten, dammsugit och varit på mässa.

Det känns som att det blir för lite av allting hela tiden, och för mycket på ett annat sätt. Behöver hitta andra strategier och jag är så himla trött på det. Skrivit en del för hand när jag läste hebreiska i höstas. Idag försökte jag översätta två verser. Min nacke och axel och hand blir sämre meddetsamma. Och detta är typ ingenting av vad jag borde göra.

Det kommer inte gå att skriva för hand. Men jag kan inte sitta vid datorn exakt hela tiden heller. Helst inte hela dagar. Men hur ska jag kunna skriva och plugga parallellt om jag måste sitta vid datorn för båda, och det inte går? Och hur ska jag förresten lyckas balansera pärmen och bibeln och lexikonet och kunna läsa i alla och fortfarande nå tangentbordet och sitta ok ergonomiskt? Var är lösningarna? Jag vet inte, det känns inte som att de finns i mitt liv, det är frustrerande.  Fast jag antar att jag hittar nåt sätt ändå, det är så det brukar sluta. Jag är bara så innerligt trött på all tid som går åt till att leta, allt som inte funkar sådär som vanligt bara, utan lösningar. Trött på lösandet. Vill faktiskt bara jobba.

Jag är glad för det som blivit skrivet i alla fall, och att jag tagit mig över tröskeln och öppnat den hebreiska bibeln igen. Det tar emot. Det var lättare att skjuta upp det och läsa i en annan bok där den inte behövdes. Och två verser är inte mycket, men det är jobbigare att börja än att fortsätta, så på nåt sätt har jag ändå kommit en bit.

Nu har jag börjat. Hurra för det, hurra för mig.

Idag har jag börjat skriva på romanen. Inte bara läsa, tänka, närma mig. Utan skriva. Det känns väldigt bra. Fast fick byta typsnitt, Bitstream Charter var irriterande runt när det blev mer text än nån enstaka rad. Det var fint som kursivt, men allt ska ju inte vara kursivt. Så nu har jag Nimbus Roman No9 L istället. Jag tror det blir bra. Kanske fånigt att hänga upp mig på typsnitten, men det spelar så stor roll med det grafiska, hur det känns att läsa, hur texten blir rent grafiskt påverkar mig så mycket, hur texten känns, upplevs, blir i praktiken.

Fast såklart viktigare vad som blir skrivet. Hittade en ny öppning idag. En lite annorlunda början. Bara ett litet steg bredvid den som var förut, men annorlunda. Ett annat avstamp. Känner mig lättad och lite befriad och som att det faktiskt blåstes luft och liv i den där början som jag inte var nöjd med.

Börjat plugga idag med, efter min sjuk-och-halvledig-vecka som jag bestämde att förra fick vara. Är fortfarande rätt trött av det sjuka, som blev inte nån jättelånga arbetspass varken med studierna eller med romanen. Men jag har börjat. Det känns väldigt bra.

Och jag tänker på bild till omslaget till diktsamlingen. Gick visst till garnaffären i helgen. Vi får se var det slutar.

Bok, bli till.

Nu är jag trött på att vara sjuk och trött på att vara trött för att jag är sjuk. Men det går väl över.

Trodde inte jag bestämt mig för att göra min diktsamling som bok på egen hand, trodde att jag bara dragit i tanken liksom, så jag skulle fundera på saken på allvar. 

Men nu har jag visst valt ett preliminärt typsnitt (Adobe Devanagari) (det är gjort primärt för hindi, oklart varför det är så fint med min sorts alfabet) och ett preliminärt andraalternativ (Vollkorn). 

Och så har jag fått igång indesign på min nya dator, och börjat tänka på hur jag vill att omslaget ska se ut. Och grubblat lite på en ny idé till titel.

Så. Jag antar att jag bestämt mig för att göra den. Verkar som att det blev så när jag släppte taget och lät tanken finnas. Det känns nog ok. Jag vet inte riktigt än, det gick lite snabbt. Kanske jag hinner ifatt en annan dag.

Bilder av Yelena Bryksenkova

Vad ska jag göra med alla orden?

Det finns så mycket mer tid än kraft just nu, så jag gör sånt jag kan. Försöker liksom röja undan hindren, så det ska finnas bättre möjligheter att fokusera sen. Jag hade redan bestämt att denna veckan fick vara till vila och lite vad som helst, och det blev väl ännu viktigare nu med förkylningen, blev ännu värre med tröttheten efter tentorna av det.

Jag får en del gjort iaf, även om det inte blir något storslaget jobbande på någon bok.

Jag hittade en ny pärm till romanprojektet, och ett typsnitt som känns bättre att ha nu när jag ska jobba med den (Bitstream Charter, till stor del för att det är ett lite bredare typsnitt, vilket gör att jag tycker att kursivt blir snyggare och lättare att läsa). Jag hittade två namn som jag tror att två av karaktärerna ska heta (Moa och Anton) och jag hittade kalendrar som går bra att skriva ut och som enkelt ger översikt över tiden, vilket verkligen behövs för detta projektet.

Och så gör jag en massa annat, sånt som står på att göra-listan och som är skönt att få undan. Ordnar med pärmen med ekonomipapper, så den får en ny del för detta året, och så att papperna till deklarationen är färdiga, förra året sammanfattat liksom. Tvättar mina kläder, städar undan julen, letar upp kurslitteratur för kursen jag ska läsa i vår. Kollar efter kurser som går i höst, tänker på vad jag egentligen vill. Ansöker om förlängd anpassning pga funktionshinder. Lägger ut gammal kurslitteratur så nån annan kan köpa den. Och en del annat. Känns bra, som ett berg att ta mig igenom, ett berg som inte är ivägen sen.

Idag har jag googlat efter bokförlag, tänkt på om jag ska skicka en diktsamling som blivit refuserad av de stora förlagen till några fler. Det är så få som vill ha såna manus av okända människor. De får för många, jag vet. Och så sitter jag här med min diktsamling och vet inte om jag ska ge upp, lägga undan den, eller om jag ska göra en bok av den själv.

Jag är värdelös på marknadsföring, det är mest det. Annars har jag inga problem att genomföra det, jag gillar layoutandet och sådär. Fast å andra sidan säljer lyrik inte så mycket i vilket fall, så kanske inte finns så mycket att förlora på det, att ge ut den själv. Lär ju inte bli några ex alls sålda om den ligger kvar i byrålådan bara.

Ja. Jag behöver nog tänka på allt möjligt just nu, hitta konturerna för vad jag behöver jobba med, så jag kan lägga upp arbetet sen. Och behöver dricka mycket te i soffan tillsammans med katten. Läsa någon roman eller titta på någon film. Låta tid gå utan att för mycket kraft går åt. Låta mig vila.

Och hjärtat gör ett litet skutt varje gång.

Jag är med i Järfälla församlings tidning, med en bön och en bild (och en bild på mig också, fast var inte den jag menade). Mitt ex damp ner på dörrmattan idag. Det känns bra. Jag gillar att bli publicerad, och dessutom har jag fått hela sista sidan. Det är ju fett.

Det är en tidning som delas ut till alla som bor i den församlingen, så bor man där är det bara att vänta. Fast har man lust att läsa den utan att flytta dit så finns den på nätet:
klicka här så kommer du till tidningen.

Ska ha med en bön åtminstone i vårens nummer av tidningen, kanske det fortsätter sen, vi får se.

Romanprojektet. Att öppna pärmen igen.

Jag låter dagen komma sakta, låter kroppen hinna med, och tankarna. Öppnar inte sociala medier det första jag gör. Låter det vara lugnt, runt mig, och i mitt huvud.

Sen sätter jag mig med pärmen i soffan. Den med romanprojektet. Jag har inte jobbat med det på drygt två år. Det var väldigt längesen jag började på det.

Jag läser, utan penna, utan anteckningar, utan att rätta, fixa, anteckna. Försöker höra historien. Se människorna. Försöker inte minnas vad jag tänkte, jag vet att det är för längesen, men försöker se det som finns där. Jag ser hålen med, vad som inte finns, kanske inte precis vad som borde finnas där, men att något borde finnas där.

Början fungerar inte så bra. Det är tunt där. Jag vet att jag inte är så bra på det, att öppna. Jag är bäst på det som handlar om att allting faller sönder. När jag kommer till den delen tänker jag att puh, det är rätt bra ändå, det här. Det är mycket jobb kvar, men det finns något där. På riktigt. Jag har inte misstagit mig, det är värt att fortsätta med detta projektet.

Jag stänger pärmen när texten är slut. Tänker på vad jag behöver göra, var jag behöver börja. Jag behöver leta upp den senaste filen i min dator, kolla om det finns något mer som inte är printat. Jag vill nog flytta berättelsen, den utspelar sig 2007 nu, det var väl då jag började på den, skrev på den, jag minns inte riktigt. Nu känns det längesen. Jag vill flytta fram den. Kanske att några namn måste ändras, så de stämmer med vad man brukar heta i den åldern i den tiden. Några kommunikationskanaler måste definitivt ändras, det är nog ingen som pratar med varandra på msn längre?

Jag måste nog hitta ett nytt typsnitt. De jag använt funkar inte för mig nu. Och kanske behöver jag hitta en ny pärm. Vet att jag har några i en låda någonstans.

Det låter som så banala saker. Men de spelar roll. Yttre ramar för arbetet. Och jag vet. Medan jag fixar dem har jag personerna i mitt huvud. Ännu lite mer måste hinna hända innan jag börjar skriva igen, innan jag är där. Ännu lite närmare berättelsen måste jag komma. Det måste finnas plats för den först. Jag måste ge förutsättningar för att arbeta. Det behövs en sån här period av långsamt återvändande. Sen har jag inga illusioner av att skrivande handlar om att vänta på inspiration och rätt tillfälle. Det är inte så. Vi måste bara vara lite försiktiga med varandra såhär i början, jag och berättelsen. Vi måste mötas först. Sen kan jag jobba.

Talböcker. (Men har jag läshinder, jag som läser så mycket?)

Jag försöker undvika att skuldbelägga mig för att jag är sjuk, för att det begränsar mig, allt sånt. Jag har jobbat så mycket på att trassla ut mig ur skammen.

För ungefär ett år sen tog jag kontakt med dem på universitetet som har ansvaret för personer med funktionsnedsättningar, de som beslutar om man ska få anpassning och sådär. Det slutade med att jag fick rätt till anpassad examination, en massa information om vad för anpassningar som finns (de flesta är inte så aktuella om man läser på distans), och så fick jag tillgång till talböcker.

Det sliter jättemycket på nacken och händerna att läsa, man märker det om man har ont. Kanske märker man det i vilket fall. Vi kom fram till att jag skulle testa iaf. Det går sådär att plugga med talböcker, det krävs en helt annan teknik (som jag inte har), och många av böckerna är inlästa med talsyntes, vilket kan göra dem svårlyssnade. Men ibland funkar det.

Mest har det ändå slutat med att jag inte läst så mycket romaner på vanligt sätt, att jag lyssnat på dem istället.

Och jag känner det så mycket som att jag fuskar, som att jag lurar till mig förmåner av livet, nåt jag inte har rätt till. För jag kan ju läsa. Ibland. Om jag är pigg nog att orka fokusera med ögonen och ändå ha kraft kvar till att ta in något innehåll, och inte har för ont i fingrarna, handlederna, nacken, ryggen. Då kan jag. Och om jag orkar betala med smärta. Det är ganska ofta ändå.

Jag tror att jag känner skuld för att jag känner det som att jag får överflöd, som att det är en lyx med alla dessa böcker, som jag har tillgång till hur jag än mår. Jag behöver inte klara att ta mig till bibblan ens, för de finns i en app i min telefon.

Jag har grubblat på det den senaste veckan. För jag har läst kriterierna, jag vet att jag uppfyller dem. Det räcker med den typen av funktionsnedsättning jag har. Det behöver inte vara konstant läshinder, och det behöver inte vara dyslexi eller synskada. Det räknas, detta också. Det är inte fusk. Jag har grubblat på vad jag egentligen tycker man ska ha rätt till om man är sjuk. Ska man ha rätt till något innehåll i livet som är liksom lyx, romaner att vila i, njuta av, tycka om? Något som inte uppfyller helt grundläggande behov, och som inte heller är arbete av något slag.

Jag vet vad jag skulle tycka om det var någon annan. Att det är klart att hen skulle ha rätt till det, om det går att hitta något som funkar och är möjligt att göra det tillgängligt, det är klart att det inte finns något egenvärde i massor av tomma timmar som bara fylls av sjukdom och ingenting, och det är klart att det finns ett stort värde i allt som känns som ljus och lättnad och inspiration.

Jag har ändå svårt att tycka att jag har rätt till det, att liksom inte skämmas för det. Jag läser så mycket ändå, borde jag inte kunna vara nöjd med en bokkonsumtion som är i nivå med andras, måste jag sluka så himla många böcker hela tiden?

Ja, jag kanske måste det, för det kanske är så mycket annat som andra kan göra som jag inte kan, och jag kanske måste få göra det, för det är det som är mitt liv, en bit av mitt liv som jag faktiskt kan ha kvar trots det sjuka. Jag måste inte bli fråntagen allt, måste inte kämpa för allt. Inte de veckorna när ingenting funkar heller. Det är ok om jag har innehåll i mitt liv då med, om det nu finns något innehåll det går att fylla det med då.

Det är faktiskt det. Jag kanske tror på det snart.

Tänker ni på typsnitt?

Nyanserna börjar återvända. Det känns så, som att det hösten gjorde var att långsamt tömma mig på färg, och när allt var svartvitt så fylldes jag lite i taget med dimma istället. Vissa färger kommer tillbaka nu. Försiktigt. Jag ska inte köra bort dem, jag vill verkligen ha dem här, vill ha alla nyanser av mig, inte bara vara en dimma av för mycket jobb.

Jag är fortfarande sjuk och dessutom helt slut i huvudet av förra veckan, så det går inte att plocka fram texterna än, går inte att jobba, jag har inte koncentrationsförmåga nog för något projekt. Så jag fixar annat. Vilar, städar. Och tänker på text mer allmänt, på en massa sätt som ändå inte gör att jag behöver klara att samla tankarna så länge.

Jag tänker ofta på typsnitt. Det finns så många som är fina. Ibland när jag läser blir jag medveten om typsnittet, hur snyggt det är. Som i boken jag läser nu, Another Day, jag tycker det är fint. Inte perfekt, men väldigt fint, tillräckligt för att få mig att stanna upp och tänka på det. (Den första och andra bilden i detta inlägget är från den boken.)


Det är bra när de skrivit ut vilket typsnitt det är, så kan jag kolla, och så vet jag att det står där, så blir det lätt att hitta det om jag skulle få för mig att vilja ha det eller så. Annars kan jag hamna i grubbel på om jag ska försöka kontakta bokförlaget och fråga. Skulle de svara? Skulle jag orka formulera mig på engelska? Hur säger man då? Är det verkligen så fint att det är värt den ansträngningen? Nja.. jo. Kanske. Såna funderingar tar fokus från läsandet. Att bara fröjdas över typsnittets snygghet behöver inte göra det, det kan höja njutningsgraden utan att störa.

När jag skulle göra min bok hade jag en del kval. Provade olika, ändrade mig, bytte, bytte tillbaka, testade ett helt annat, bytte igen. Vissa vad jättefina, men så var siffrorna inte lika snygga, skulle jag ha sidnumreringen i ett annat typsnitt då? Och andra var fina men hade någon bokstav jag inte alls tyckte om. Det finns så många. Det är inte så lätt med val. Jag lyckades bestämma mig till sist. Puh. Vet fortfarande inte om det var det bästa, men jag vet att jag tycker om det här, tycker att det är fint. Filosofia heter det.

Har du ett favorittypsnitt? Tänker du ens på typsnitt, och reagerar om du tycker att något är fint?

Gammal text. (Knäck ett ägg, försiktigt.)

Helt väntat orkar jag ingenting idag, så sysslar mest med att sova och att håglöst klicka runt på nätet. Hittade en gammal text på en av mina andra bloggar. Gillar den fortfarande,  så.. nu får den vara här också.

*

knäck ett ägg, försiktigt
så det inte går sönder. nej.
spola tillbaka, börja om:
knäck ett ägg. låt gulan
ligga mitt i handflatan,
en sol som gått vilse.
släng den i vasken, spola
med iskallt vatten tills den
alldeles säkert är borta.
vispa vitan till hårt skum.
skär potatisar, hacka lök,
tillaga hur du vill, ät
tills du är mätt. vispa
vitan ännu lite hårdare.
tillsätt salt, bygg ett
luftslott. bli inte besviken
när det faller ihop, du
visste redan att det
aldrig skulle gå.

Böcker jag vill höra om. (Flumskolan.)

Är mycket trött efter en veckas hostande och tentande, men lättad nu för att det är över.

En bra sak med den senaste veckan (förutom att allt jobbigt med den är slut nu) är att jag upptäckt podden Flumskolan. Hört talas om den förut, men inte orkat försöka mig på den. Nu har jag sträcklyssnat på en hel del avsnitt (nåt måste man ju göra när man hostar istället för att sova).

Jag tycker mer om den än jag trodde jag skulle göra. I varje avsnitt går de igenom en bok, läser citat och kommenterar, och ja, de skämtar en hel del om det, vet inte om den mest är tänkt som humorpodd eller bokpodd. Kanske att humorn inte alltid når mig, men gillar upplägget ändå. För att det är alla de här böckerna jag aldrig kommer loss att läsa själv men ändå är lite intresserad av. Mest är det politikers böcker, fast inte alltid.

Det är lagom med en sån här introduktion, som inte är helt allvarlig, men ändå går in på mycket mer än en recension gör, och på ett annat sätt. Och det är ändå rätt intressant med vad de skriver i sina självbiografier, och hur de skriver när de försöker gestalta sina idéer konstnärligt. Vem kunde ens tro att fabler fanns i vuxen och politisk tappning?

I väntan på verkligheten.

Mina fönster har snöat igen, det känns som att min lägenhet blir en grotta då. Det gör inget. I köket kan jag se ut.

Det är en sån där dag när inga övningar och inga bilder spelar roll, inga inre halsdukar, ingenting. En dag att bara vänta ut, tills saker är bättre igen. Tills det går att orka tänka igen, röra mig, göra något annat än att bara ta mig igenom tiden.

Jag har saknat min roman-huvudperson, de senaste veckorna har jag känt det. Som en vän man inte träffat på flera år och som man bestämt träff med. Jag tänker på henne, på det. Men orkar inte föreställa mig henne särskilt tydligt. Inget har konturer idag, det är nog lika bra. Det känns ändå som ett ljus, att veta att vi snart ska dela tid igen.

Inte idag. Idag är allt overkligt och trött, det är smärta och dimma, och det är lika bra. Alla konturer som skulle vara möjliga skulle ge en bild av omöjlighet. Det finns ingen mening med dem. Jag orkar inte försöka tvinga mig att vara nära mig såna dagar, förmodligen skulle jag ändå inte orka. Jag har försonats med att vissa dagar, vissa tillstånd, vissa sorters trötthet, smärta, överbelastningsreaktioner, är det inte lönt att göra något med. Bara vänta på dem, eller vänta på något annat, när det är lönt igen, lönt för att det är möjligt då. När det inte är såhär. Så jag väntar, och gör det som är minst smärtsamt under tiden. Så lite ambitioner som möjligt, så lite tvång som möjligt, så lite av allting som möjligt. Vila och mjukhet på de sätt som går. Men mer konkret. Som ett täcke, en kudde, en katt.

Tekopparna i mitt skåp börjar ta slut. På diskbänken växer travarna sig högre. Det är ok. Det är inte lönt att bråka med något idag, inte lönt att kämpa. Bara vänta. Imorgon ska jag skriva tenta i hebreiska. Och kanske diska. Det kommer bli mer tid att vänta ut sen, mer omöjlighet att låta gå.

Sen när den gått ska jag få skriva, då ska jag rusa i armarna på min roman-huvudperson och säga hur mycket jag saknat henne. Eller nej, det ska jag inte, hon är inte den typen som slänger sig i armarna på någon. Jag ska ställa mig bara en liten bit ifrån henne och säga hej. Och hon ska vara motsträvig för att hon inte fått finnas på så länge, men vi ska lyckas mötas ändå, efter ett tag. Och sen ska vi få ordning på det här. Texten, livet, våren. Snön smälter nog bort från fönstren så man kan se bättre. Kanske stjärnan får hänga kvar ett tag, vi kan nog behöva hjälp för att veta vart vi ska gå.

Att bädda in sig i mjukhet och värme.

Jag har en visualisering jag gör ibland. Mer sällan nu, för några år sen var jag mer sängliggande och då var den mer viktig. Jag tar värme som jag fått av någon genom snälla ord eller att de visade att de brydde sig om mig eller bara att jag fick en varm känsla av dem. Ibland är det från en särskild person och något särskilt som hänt, ibland är det många små saker från olika ställen. I alla fall formar jag det som en halsduk i min inre bild. Låter jättekonstigt att ta snälla ord och göra dem till en halsduk, fast det är mer att ta värme och ge den en konkret form. Av mjukaste garn, är den, halsduken. Kliar inte alls. Och så virar jag in mig i den, varv efter varv, den är hur lång som helst. Och till slut är jag helt innesluten i det varma och mjuka. Det är tryggt, vilsamt. Och ok, jag fattar att man kan få panik av sånt som att känna sig invirad och känna sig fastlåst av det och sådär. Fast det är min bild, i mitt huvud. Den behöver inte passa nån annan. Och om den inte passar mig så gör jag en annan bild. Men just nu passar den. Och ganska ofta. Vill vara invirad i det mjuka, mjuka som är så mycket och långt så det nästan aldrig tar slut. 

Vad det har med skrivande att göra? Allt, inget. Har skrivit på min tenta idag. Det går ok. Men det gör så ont. Alla kanter av mig känns hårda och värkiga. Alla ställen där jag sitter ihop, där skarvarna är. Muskelfästen, senfästen, ben som möts i leder. Det är det jobbigaste med att skriva, att känna mig som en löst sammansatt sprattelgubbe med rost eller grus eller jag vet inte vad i kanterna. Jag behöver det mjuka då. Något att vila i. Det varma att vira in mig i. Bokstavligen och mentalt. Framförallt när jag måste tvinga mig till att göra det jag inte orkar så behöver jag de snälla bilderna i huvudet. Snälla tankar till mig själv. Att minnas värmen. Att inte falla tillbaka in i att slå på mig själv, ge mig mentala örfilar för att jag ska prestera. Inte vara taskig mot mig. Det räcker med att jag gör så det gör ont, så jag blir trött och yr och slutar funka. Det räcker med att finnas i världen fast den inte helt är byggd för att såna som jag ska få plats. I alla fall är inte så många regler det, gjorda som att såna som jag existerar. Det är så svårt att få lov att göra lagom mycket. Det räcker så, det är tungt nog, utan att jag är taskig mot mig. Jag vill ge mig det mjuka som kompensation för att världen är så hård. Och jag skapar min halsduk av sånt jag fått av andra, och då kommer jag ihåg också att världen inte bara är hård. Och så behöver jag inte hamna i krig med verkligheten. Det tar så mycket kraft att göra det. Jag orkar inte. Jag ska ju skriva färdigt min tenta.

Suck och pust och nya böcker.

Har huvudvärk och ledvärk och skriver tenta och det är mest synd om mig i hela världen. I alla fall nästan. Är ca 50 000 tankar kvar att tänka och kanske 7 sidor kvar att skriva. Klarar nog det. Men har inte precis lust.

En bra sak är att mina beställda böcker äntligen kom, så fick jag anledning att gå ut en liten runda, och nu har jag dem att se fram emot. Har läst Nick & Norah's infinite playlist förut (på svenska: Nick och Norahs oändliga låtlista). Den är liksom högljudd och stökig och med bra tempo (filmen är mycket lugnare och mer lågmäld, konstigt ändå, svårare att göra en bok än en film högljudd, fast man kanske blir tröttare av en sån film iofs). Another day hör ihop med Every Day (på svenska: Jag, en) som jag skrev om förut. Orkar inte leta upp länk till inlägget just nu, ni får scrolla. Ser mycket fram emot att läsa den. Den är ganska ny, kom i höstas, och den kommer på svenska i vår, då heter den En annan.

Ok, tillbaka till tentan.

Vad vill ni veta om mig?

Eftersom jag har tenta imorgon och på onsdag och på fredag och på lördag så borde jag kanske intensivplugga nu, men det gör jag inte. Jag passade på att uppdatera sidan Om mig, om bloggen och sidan som heter Bibliografi.

Men jag undrar vad ni egentligen vill veta? Skostorlek? Favoritmusik? Högstadiebetyg? Favoritord? Nåt annat? Ge mig frågor, så svarar jag (om jag kan, vissa saker är komplicerade att hitta svar på).

Förresten kanske det är rätt val att tänka på nåt annat idag. Pluggar jag en massa idag är det risk att det inte finns så mycket kraft till allt tentande. Så kanske struntar i det. Det kanske går bra ändå.

Jag är inte spam.

Min blogg blev bortplockad eftersom de tyckte att jag var spam. Jag bad dem tänka på saken en extra gång (alltså, be en riktig person och inte en robot titta på bloggen) och då kom de fram till att jag trots allt inte är det. Så nu finns den igen, bloggen. Och jag är lite lättad för att det inte går att klassa mig som spam. Hade svårt att få in det i min självbild.

Läsande som väntar (eller kanske inte blir av).

Råkade hamna på en bokrea igår. Pocketar för bara en tjuga, och jag som precis hamnat i sträckläsningsfas igen tyckte det var rätt perfekt. Blev dessa tre som följde med hem:

Det dyrbara av Linn Ullman. Läste några av hennes böcker när jag var drygt 20 och älskade språket. Har nog dragit mig för att läsa om dem eller läsa något mer, för att jag är rädd att förtrollningen ska brytas. Men tänk om den fortsätter! Det skulle vara fantastiskt.

Boel och Oscar av Josefine Sundström. Tyckte mycket om hennes debut Vinteräpplen, fin skildring av kvinnoöden som flätas samman, och där våldet var en gemensam tråd i flätan. Hade helt missat att hon gett ut en bok till, så det blev jag glad för.

Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling. För att baksidestexten gjorde mig intresserad, och för att jag är lite trött på mig, att jag alltid mest läser sånt som utspelar sig i Sverige. Jag vill släppa in lite mer av världen, tränar på det.

Hamnade på Lux-biblioteket med, fast det var mer planerat eftersom jag letade efter kurslitteratur för våren. (Det är humaniora-teologi-biblioteket på universitetet i Lund.) Är optimist som tror att jag ska orka läsa mer facklitteratur än den som är till kursen, men tror samtidigt att optimism är rätt bra att ta hand om, så lät två böcker följa med hem trots allt.

Catharina Stenqvists avhandling om Simone Weil, för att jag är nyfiken på Weils tankar om Gud och ondska och sånt där.

Och Agape av Gene H. Outka, för att.. ja.. för att den verkar intressant, helt enkelt.

Jag minns att jag sprang av Ron McLarty.

Jag förlikade mig med att mina Levithan-böcker inte skulle komma på några dagar och gick och tittade i min bokhylla. Nåt måste jag väl ha som verkar ok att läsa? Och inte är för tungt fysiskt? Ville egentligen inte ta steget bort från Levithans språk och berättande, men jag orkar inte kolla på tv just nu, och orkar inte så väldigt mycket annat heller, och nåt behöver jag göra. Så jag hittade mig en bok.

Spoilervarning på resten här.

Jag minns att jag tyckte om den, när jag köpt den och läste den. Jag minns inte när det var, men den har gett mig en bra känsla när jag sett den i hyllan. Jag minns ofta så, en känsla och något av rytmen och melodin i språket. Inte så mycket vad de handlar om.

Att läsa om denna boken blev ett grubblande på vad det egentligen var jag tyckt om. Det blev liksom det som var det intressanta. För jag tycker inte den är särskilt bra när jag läser den nu. Det bästa jag kan samla ihop som skulle kunna göra att jag gillade den var att det handlar om att inte längre fly, att låta minnen och tankar komma ifatt. Det är en bok där försoning är ett huvuddrag, och där sorg och smärta får plats. Och kanske att naturen kan spela roll, han färdas trots allt på cykel genom storslagna landskap. Och språket är helt ok.

Fast.. naturskildringarna är ingen hit, de kunde göras så mycket bättre, och trots att minnena och tankarna får plats så djupnar inte någon av karaktärerna riktigt. Istället händer det gång på gång osannolika saker, spektakulära. Och det kan ha sin poäng, men... jag vet inte. Det funkar inte för mig. Ok om han måste bli påkörd och skjuten och ok om några karaktärer bär på oväntade och hemska saker. Men måste han bli påkörd av någon som är döende i aids, måste han vara nära att bli dödad när han letar upp den som räddade honom när han var skadad i Vietnam, och måste han förresten ha blivit träffad av så väldigt många skott när han var i Vietnam? Och måste flickan som han växte upp med och som älskar honom fortfarande ha råkat ut för en hemsk olycka och måste det som skapade avstånd vara att hon hamnade i rullstol och att det blev komplicerat att handskas med, och.. kan inte något bara vara lite mer lagom? Jag orkar inte riktigt med att allt ska kompenseras med det spektakulära, jag blir bara trött.

Och en del andra inslag är ännu mer tröttsamma, som att väldigt få kvinnor beskrivs utan att också deras bröst beskrivs och när en psykiskt sjuk syster går i terapi hos en läkare som verkar bra, så är det klart att hon lurar i läkaren falska berättelser om övergrepp.

Dessutom är vissa saker inte så trovärdiga. Om han varit storrökare och druckit lite för mycket varje dag i drygt 20 år, då borde han väl få lite abstinens av att sluta abrupt? Ok att han faktiskt får träningsvärk av att börja cykla, men cykling och bananer räcker nog inte för att avvärja abstinens?

Nej, jag tror inte på den, berättelsen. Jag hade inte tagit mig igenom hela om det inte var för att jag blev så nyfiken på vad jag kan ha tyckt om med den. Nyfiken på vem jag var, på nåt sätt. Jag vet inte riktigt, den gav mig inte några bra ledtrådar till det heller. Kanske att jag ville bort, bara. Det skulle kunna vara förklaring nog. Och omslaget är fint, jag kan förstå varför jag köpte den, bara inte varför jag tyckte om att läsa den.

Ibland bara måste man.

Är kvar bland David Levithan-böckerna. De senaste dagarna har jag läst Ibland bara måste man (Boy meets boy).

Det är en av mina absoluta favoritböcker. Tänkte på varför när jag läste om den nu. Kanske för att det var första boken jag läste av honom, och för att jag är svag för layouten på omslaget. Kanske för att den målar upp en annan värld, liksom ett reservat där det är helt ok att vara hbtq. Inte att alla är det, men det är verkligen normalt där, i huvudpersonens stad och värld.

Om jag tänker rationellt är detta inte den bok han skrivit jag tycker är bäst. Det är lite för stort fokus på en komma ut-berättelse (även om det inte är huvudpersonens), och jag tycker det är lite tröttsamt att det verkar som att det nästan alltid måste vara ett huvudtema om nån i en bok inte är hetero. Och den där hbtq-världen som är ett alternativ till den heteronormativa består huvudsakligen av bögar och några dragqueens, även om det finns en och annan flata i marginalerna, och det är väl lite för mycket av gayvärldens norm för att jag ska känna mig helt hemma. Och.. andra av hans böcker är coolare och rappare och mer speciella. Fler kloka repliker, mer anledning till eftertanke, djupare personskildringar. Egentligen talar rätt mycket emot att ha den som favorit.

Och den är det, för kanske att man väljer favoriter med hjärtat mer än med hjärnan. Och den var dörren in till hans författarskap. Och kanske spelar den roll för att den är en del av en berättelse om nåt i mitt liv. Det kan vara därför den nog alltid kommer vara lite glittrande i mitt inre. Jag vet faktiskt inte. Vet bara att jag tycker mycket om den, och att det är synd att varken biblioteket eller bokhandeln verkar prioritera att leverera nån fler Levithan-böcker till mig snabbt. För jag skulle behöva dem. Jag vill inte byta spår nu, jag vill stanna här.

Och ja, den där berättelsen som har med mitt liv att göra. Kanske jag berättar den en dag. Inte idag. För att det känns konstigt att anförtro mig i bloggen när den inte har nån läsare, liksom ödsligt att berätta nåt som betyder nåt för mig då. Och kanske också för att det är en berättelse som inte är slut än, det kanske händer mer i den. Jag vet inte än. Idag är inte rätt dag att berätta i alla fall. Kanske en annan dag. Eller så får den vara i mitt hjärta bara, det är ändå en rätt bra plats för en berättelse att bo, nästan lika bra som en blogg.

Ord och huvudvärk.

Jag läser mest i den hebreiska bibeln denna veckan. Inte som att det är luststyrt, det är ett måste för att det snart är tenta. Mest är det jobbigt faktiskt, jag trodde att jag var nörd nog för att börja tycka att det var intressant efter ett tag, när jag väl tvingats snöa in på det tillräckligt. Jag kanske är nörd nog, men kanske inte tillräckligt språkintresserad. Inte så i alla fall. Det är liksom bara det djupt språknördiga skiktet, eftersom det är ett gammalt språk, vi läser inget modernt, det kommer inte gå att prata med nån på det språket, det är inte som att vi lär oss några turistfraser eller så. Det är inte min grej. Så det är med motstånd. Samtidigt rätt intressant, en del av det. Som att inse hur mycket omskrivningar man behöver göra för att ens få ihop sammanhängande och begripliga meningar på svenska. Jag lyckas för det mesta inte alls, mest blir det lösryckta ord som jag inte lyckas sammanfoga, och det beror ju på att jag inte är så skicklig och att jag gör fel och tänker fel och missar var bisatser börjar och allt som är ens lite mer än att se ett ord i taget. Men sitter och lyssnar på lärargenomgång av texterna nu, även hans meningar är rätt obegripliga rätt ofta, även om han nu har kunskap nog för att få ihop dem till nåt mer begripligt på svenska.

Gillar att tänka på det med språk, hur olika det är i olika språk, och hur mycket som ändras när man översätter. Behöver inte vara såhär stora skillnader, räcker med att orden är laddade med olika känslomässigt innehåll. Och när det är gamla texter kan ju vad ord betyder ändras lite i taget, tills det ändrats rätt mycket. Kanske betyder nåt helt annat. Ja, det där vet ni säkert redan. Men omöjligt att inte tänka på det, skaka liv i alla tankar som handlar om sånt när jag sitter med denna texten. Och tänka på hur språket formar vår syn på saker. På hebreiska har man inte en själ, man är en själ, en levande varelse. Hur påverkar det vår syn på människan och vad en själ är, om vi tänker att vi har en själ eller att vi är en själ? Vet inte säkert. Just nu vet jag bara att jag vill klara denna tentan, så jag kan få gå vidare till nästa termin, där det ska finnas plats för mig att skriva. Det är bara denna veckan och nästa, sen är jag där. Det känns oändligt länge, för det är så mycket kvar att göra, läsa, orka innan dess. För långa tentadagar. Och för många. Läser en annan kurs med. Det är för mycket. Men knappt två veckor till, sen blir det annorlunda. Jag klamrar mig fast vid det.

Och det som blir tydligast med denna kursen är ändå på vilket sätt jag gillar språk. Inte så, inte det nördiga, teoretiska. Mer på ett annat sätt. Som musik. Med rytm och ton och nyanser. Och jag kan bara nå det på mitt eget språk, inte nåt annat. Och jag gillar språk på nåt annat sätt med, som jag har svårare att sätta ord på. Nåt om relationer, ja, kommunikation, men inte bara kommunikation. Nåt om band som går mellan oss, kanske når ut från oss själva och in i någon annan. Eller så hänger de bara där, som lösa trådar som fladdrar i vinden och önskar att det fanns någon de kunde nå.

David Levithan.

Jag fick en bok av mig i julklapp. För att jag visste att jag behövde en roman som kändes som en saga. Kanske inte oförutsägbar, men med en särskild ton, och med det där förtrollade i livet och kärleken nära. Jag behövde det för att vila, och behövde vila.

Det blev David Levithans Are we there yet? Det blir ganska ofta hans böcker när jag vill ha det där som egentligen inte är så komplicerat, men som samtidigt inrymmer hur komplicerat det är att finnas. Hur svårt, och hur vackert. Och man brukar kunna lita på ett bra slut. Kanske inte lyckligt, men i alla fall med en öppning som säger att det kan bli bra. Det är nånslags trygghet i det, att lita på en författare, vad det är man kommer få, på ett ungefär.

Det är inte samma värld i de olika böckerna, inte samma personer, samma relationer. Fast jag insåg att jag ändå ville stanna där, i hans språk och berättande, hans sätt att se och skildra människor. Så jag fortsatte läsa. Kanske mer som en copingstrategi och ett andningshål nu, för att orka avsluta terminens arbete, fast jag varken orkar eller har nån större lust till det, speciellt inte efter att ha varvat ner under julen.

Favoriten den senaste veckan är Jag, en (Every Day). Det är ett galet berättartekniskt experiment, där huvudpersonen är utan kropp, istället vaknar hen i en ny kropp varje dag. Att han får ihop det till en berättelse är fascinerande i sig, och just det berättartekniska tricket gör att nya saker blir synliga. Som vad det är att vara människa. Vad kroppen spelar för roll. Vad det är att älska. Sånt.

Världens viktigaste kyss (Two Boys Kissing) har delvis en annorlunda karaktär än de andra. De nutida ungdomarna och berättelserna ramas in av och hålls av böghistorien, med all den kamp som lett oss hit, där vi är idag. Det är ett fint och mjukt hållande, som ökar allvaret, tyngden.

De två böckerna får mig att längta efter att se vad han kommer skriva framöver. De andra påminner mer om varandra, och jag tycker mycket om dem, men det hindrar inte att jag gillar att han tar steg vidare mot nåt nytt.

Fast just nu längtar jag mest efter att få stanna i hans språk och berättelser, att biblioteket ska öppna (inte idag) så jag kan låna någon till, och att de jag beställt från en nätaffär ska komma. Jag längtar efter att hitta Love Is the Higher Law (En bit av mig fattas) som jag vet att jag har (haft), men som är helt försvunnen nu. Den handlar om 11 september och jag tycker mycket om den, fast tycker inte så värst mycket om att den envisas med att vara försvunnen.

Jag undrar om det finns någon motsvarighet till Levithan fast med fötterna i flatvärlden. Jag har aldrig hittat någon, fast det skulle ju behövas, minst lika mycket som han behövs. Och jag grubblar en del på varför det är så svårt att hitta vuxenböcker som med samma självklarhet som ungdomsböcker kan skildra det allvarliga, komplicerade och gränslöst underbara med att upptäcka livet och kärleken. Händer nåt när man blir äldre än 25, är det liksom färdigupptäckt då? Jag vill inte tro det, vill tro att livet kan öppna sig för en var man än befinner sig. Fast det kanske måste vara så, att det blir en annan typ av böcker om huvudpersonerna är vuxna, medelålders, kanske gamla?


**

Böcker som inte nämnts, men som finns med på bilden:
Dash & Lily's Book of Dares (Dash och Lilys utmaningsbok), Naomi & Elys kyssförbudslista (Naomi and Ely's No Kiss List) och Den andre Will Grayson (Will Grayson, Will Grayson).

(Are we there yet? finns inte översatt till svenska.)